Jag saknar dig så! Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. 

Jag undrar hur många nätter jag har drömt om dig, att du är frisk och har vunnit över cancern. Allt är som vanligt och du är samma gamla pigga gubbe som alltid. Men det dröjer inte länge till jag vaknar och inser att du inte vann den här gången. Din kropp orkade inte. Världens goaste person finns inte här längre. Du ställde alltid upp! I alla väder.

5 år har gått.. Det känns som att det var igår.. Det känns som att det inte alls var länge sen du var pigg och glad. Ute och cyklade, åkte skidor, sprang, mekade med bilen, klippte gräset eller bara slumrade lite i fåtöljen för att vila ögonen.

vad har jag hunnit med under dessa 5 år? Tanken slog mig imorse och jag fick en sån jäkla panik.. Jag har ju inte hunnit göra nånting känns det som. Det känns som att mitt liv har stått stilla i 5 år...  

Fast jag vet att det inte har det. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt! Att du ska finnas här hos oss.

Det går inte att beskriva hur det känns att förlora sin pappa. Jag var 17 år gammal. Bara ett barn! Jag hade inte fyllt 18, inte tagit körkort, inte tagit studenten... Jag hade så mycket kvar som jag ville dela med honom!

Varför kan du inte vara här hos oss??? "

Sånt här händer inte oss".. Det är den dummaste tanken som finns.

Vad som helst kan hända, när som helst!

Pappa... saknar dig så.. Vill bara ha dig här igen. Krama om dig!

Älskar dig!