Varför all denna väntan? När jag var i Sala i morse så skulle dom faxa iväg röntgenbilderna på en gång. det var 2 timmar sen! Och har fortfarande inte landat i Heby. Katastrof? eller är dom bara lata?

Jag har en viss förmåga att skrika högt när det knakar i mig på fobollsplanen. när jag bröt foten skrek jag väl så högt så att hela heby och kanske tillochmed grannbyarna hörde mig. När jag blev kapad och knät knäckte till på en träningsmatch mot Franke skrek jag som en galning igen. Och i tisdags när mitt knä fick en smäll och hoppade ur led skrek jag som om det inte fanns någon morgondag. Smärtan har ju varit outhärdlig alla gånger, men gör det mindre ont för att jag skriker? Går smärtan ner? Är det paniken och rädslan för att det ska vara det värsta som gör att jag skriker? Eller är det frustrationen över att jag alltid ska göra illa mig som gör det? Det kanske till och med är LJUDET av knaket som gör att jag skriker..
Inte vet jag. Men att jag skriker HÖGT när jag gör illa mig, det vet jag. Och säkert alla andra på planen och vid sidan av planen också. Men hörrni, jag bjuder på det. Jag skrattar åt mig själv också, det är väl min reaktion jag får. Det gör ont, jag blir rädd, förbannad och frustrerad på samma gång, hur får man bäst ur sig de känslorna? Genom att skrika är nog mitt sätt.

Nu ska jag göra lite lunch, hamburgertallrik.. Fint det...